Vad nu, en Collie? Läs vidare så får ni se...

När jag var sex år blev jag och min familj med hund. Min far ville absolut inte ha någon hund ... men en kvinnas tårar (läs: min mors) kan få en man till mycket ! Alltså blev vi med hund, en ljuvlig liten colliekille på sex veckor med bred vit bläs, rosa nos och sprutande diarré ...
Hans officiella namn var DEMON - därav mitt kennelnamn - men vi kallade honom Dick. Min fars krav på mig och mamma var, att vi skulle gå ut med honom själva och att vi skulle träna och sköta honom utan hans inblandning. Sen blev det som det blev. Gissa vem låg på alla fyra med rumpan i vädret på köksgolvet hos Dick när denne väl hade kommit hem till oss ? 

När det sedan blev dags för kurs på brukshundklubben var det - enligt min far - bäst att han tog hand om det så det blev "riktigt gjort". Min moster, Britt Nordberg, hade Dicks kullbror Devid (AKA Jim) och hon och min far sporrade varandra i träningen.

Pga. diarrén som Dick hade som valp hade han fått rakitis, en kalkbristsjukdom som skadar skelettet. Ett tag hade han svårt att gå för han gick långt ner på hasen och det bildades en "extra trampdyna", veterinären gav honom max fem år att leva. Men Dick ville annorlunda. När en hjärnblödning satte stopp för hans liv vid 14 års ålder hade han tagit tjänstehundscert, blivit korad med 220 poäng (han var länge den högst korade collien i Sverige med +3 på dådkraften) och hade tävlat elitklass i sökhundsgruppen.

Även Britts collie Jim tog tjänstehundscert och när vi alla stolta och glada besökte uppfödaren, den s.k. "Slavmamman" i Sjöbo sa hon bara "Den är lik faren och den är lik moren - AJÖ' ...". I dagspressen blev uppfödaren till Dick och Jim senare känd för att ta emot fosterbarn med förståndshandikapp som fick sköta de cirka 400 hundar som hon hade i sitt hus, en vanlig villa med källare ... Jim blev förresten lydnadschampion och han tävlade i elitklass spår.

Med Dicks meriter i bagaget ville mina föräldrar nu ta en kull valpar efter honom. En lämplig tik, Golden June, införskaffades och nu fick även min mor en tävlingshund. Golden June erhöll 20 cert i rapport, hon tävlade SM några gånger och placerades sig som bäst 5:a. Hon blev korad och dessutom erhöll hon lydnadschampionat. Efter collieparet Demon och Golden June kom en kull valpar och ur denna kull fick jag min första "egna" tävlingshund 1975, Malmhaga Angelique, som jag kallade för Lady. Lady blev brukschampion i rapport och lydnadschampion och vi deltog i Lydnads SM några gånger.

Efter Lady bytte jag ras till schäfer. Min första schäfer, Camaros Natz (AKA Dickie), köpte jag av Jan Nilsson, Kennel Camaros, som jag fortfarande har bra kontakt med. Dickie var en alldeles underbar hund att arbeta med. Jag körde rapport även med honom och han blev brukschampion så småningom. Samtidigt som jag tränade och tävlade med Dickie var jag hjälpförare åt min dåvarande sambos hund Baldo, som även han blev brukschampion i rapport. Dickie var en härlig hund - han var snäll och vänlig mot alla, både människor och andra hundar, t.o.m. andra hanhundar kunde han umgås med utan problem. Han hade en enorm arbetslust, han var lättlärd och mycket personlig. Dickie är en hund som jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta och jag är tacksam över att jag fick lära känna honom.

Efter Dickie blev det en paus i tävlandet för min del. Jag hade startat min kennel och min son, Jimmy, behövde min nästan totala uppmärksamhet. Barn tar tid och det måste de få göra !

Mitt återtåg till tävlingsvärlden kom när jag bestämde mig för att ställa upp som hjälpförare åt moster Britt och hennes hund Demonen's Omega (AKA Exxa). Exxa blev brukschampion i rapport tidigt och hon var dessutom varit kvalificerad till SM fem år i rad. Hon genomförde sitt sista SM 2002 i Karlshamn där hon placerade sig på 10:e plats.

När jag och Britt tävlade som mest fick jag tillbaka Exxas kullsyster Octavia från fodervärden. Octavia skulle paras för första  gången vid två och ett halvt års ålder och efter parningen ville fodervärden helt enkelt inte ha tillbaka henne.

Jag fick inga direkta skäl till beslutet men jag misstänker att Octavia inte var vacker nog eftersom fodervärden senare skaffade sig en "utställningsschäfer". Oavsett orsakerna är jag fodervärden evigt tacksam att jag fick tillbaka Octavia. I första början var det i och för sig inte så kul med Octavia; hon tyckte inte att det var kul med lydnadsträning (trots att hon var lydnadschampion), hon hade svårt att koncentrera sig och var i det stora hela ganska "yr". Det kan gärna bli så när man tränar för många olika saker på en gång eller under kort tid - lite sök, lite spår, lite rapport och så lite IPO. Jag bestämde mig för att satsa enbart på rapporten och det var kämpigt till en början. Mötte hon folk på sträckan vände hon tillbaka till den som skickat henne, hon följde stigar om sådana fanns och kunde i stort sett hamna var som helst. Men trägen vinner - Octavia blev brukschampion i rapport och dessutom korades hon med 184 poäng ! Ingen yr höna direkt.

Mitt facit idag är alltså att jag har fått fram tre egna brukschampions och varit hjälpförare åt två. 

Första Demonkullen, 1986-02-28

Det här med hunduppfödning tar tid, mycket tid. Det innebär arbete dygnet runt och inte blir man rik på det heller ... inte om man bryr sig om vem man säljer sina valpar till. Jag behåller hellre en valp än säljer den till någon som jag endera inte "känner" är rätt för just den valpen eller är fel som person överhuvudtaget.

Jag ståtade t.ex. länge med Malmö Brukshundklubbs förmodligen äldsta Volvo 245 ! Det här med pengar är dock inte allt. Man kan vara rik på känslor också. Det ger mig en underbar känsla av total lycka när jag aktiverat mina hundar och får ta emot deras glädje och villkorslösa kärlek. Som jag ser det är det också en rikedom och jag känner i sådana stunder att jag inte hade velat ha mitt liv på nåt annat sätt. I och för sig skulle jag kunna tänka mig ett ytterligare något mindre antal hundar men man får ta en sak i taget ... Nu ser jag fram emot att få följa alla duktiga "Demoner" med sina lika duktiga förare ute på tävlingsbanorna runt om i landet. Även det är en lycka för mig och därför önskar jag alla lycka till ! 

//"Mormor" Irene